Holmhällar

Holmhällar är ett naturreservat på Gotlands sydspets. Man parkerar vid  pensionatet som ligger gömt i tallskogen. Pensionatet tycktes vara av det enklare slaget och påminde mer om ett vandrarhem, i varje fall sett från utsidan. Efter några hundra meters promenad kommer man ner till vattnet och fiskebodarna.

Enligt kvinnan i Djupvik som vi köpte ett fårskinn av, så finns det små stugor i skogsbrynet som man kan hyra. Det brukade hon göra ibland på vintern, för avkoppling och miljöombyte. Hon njöt av att sitta framför den sprakande brasan där efter en promenad i den vintriga naturen, sa hon. Det låter väl mysigt, men är det snöstorm så kanske man tycker annorlunda. 

Till höger om bodarna ligger en förtjusande liten bukt med sandstrand och glittrande vatten. 

Till vänster om bodarna finns ett raukfält helt i klass med andra raukområden.

Fiskebodarna är byggda av sten och har stentak och ser ut att vara riktigt gamla. Lägg märke till den lilla ön i bakgrunden. Den heter Heligholmen och det finns en målande beskrivning av den som Carl von Linne gjorde vid ett besök där år 1741.

"Heligholmen var en liten ö av 504 stegs längd i öster och väster, men 375 steg i norr och söder, ovanpå tämligen jämn, skallot och skarper, liggandes 3 à 4 musquette-skott ifrån landet. Vid södra stranden av denna holme voro 2 à 3 famnars höga bergsklippor, helt sällsamt utgravna i åtskilliga Concamerationer, med sal och kamrar, att här ingenting fattades till hus mer än tak; dock kunde här ingen annan bo, åtminstone då sunnanvädrets vågor rasade än näckar och Nympher. Cochlearia växte i bergsskrevorna. Svärtornas ägg låg på marken. Fiskmåsarna skreko i luften och tolken flög omkring oss. En sandrevel gick ifrån denna ö till landet, dock djupare än att han kunde ridas."

(Kopierat från gutinfo.com)

Följer man stigen bakom bodarna så är man snart upp på en höjd med fin utsikt över havet. Men var  försiktig var du sätter fötterna. Gotland är som bekant invaderad av små vilda kaniner ("rabbisar" kallas de på Gotland) och marken är perforerad som en Schweizerost av kaninhål. Linda kan berätta mera efter att trampat ner i ett av dem och landat raklång på marken med stukad hand. Det gick bra, men inte alls lämpligt tre månader efter en ryggoperation.